Jag vill i första blogginlägget fokusera lite på genusreflektioner under min tidiga skoltid eftersom det var någonstans jag började förstå att det fanns förväntningar och föreställningar som skiljde mellan tjejer och killar. Jag var under min barndom lite av vad man kallar en pojkflicka. Det vill säga, mitt biologiska kön är tjej men jag hade intressen och egenskaper som av samhället definierades som typiskt pojkiga.
I förskolan hade jag en kortklippt frisyr och fick höra av mina klasskompisar att jag ”var ful och såg ut som en kille”. När jag kom hem till mamma och var ledsen över att de hade sagt så sa hon att jag skulle svara ”Vadå, är killar fula eller?” och detta gjorde jag vid nästa tillfälle. Det resulterade i att mina klasskompisar inte hade något svar på tal och jag gick med en segrande känsla därifrån.
Under lågstadiet hade jag lite av en ledarroll i klassen, pratade mycket och hade alltid idéer eller åsikter om undervisningen eller de ämnen vi diskuterade. Detta uppskattades inte av läraren. Mina föräldrar fick flera samtal av klassföreståndaren som klagade på att jag ”pratade för mycket”, ”lurade med tjejerna på snöbollskrig”, eller ”kom sent in från rasten eftersom hon spelade fotboll med killarna”. Det var också klagomål på mitt så ”kvartsamtal” om att jag hela tiden skulle synas och höras och att jag borde låta andra tjejer få chansen att prata.
Detta var, herre min skapare, nästan 20 år sedan. Ser det likadant ut idag, tror ni?
/ANN
Hej! Ett litet tips: gör inte styckena längre än 8-10 rader. Det blir mycket lättare att läsa då. Och i och med att nätet är fullt av information av samma typ, så satsa på att göra er mer lättillgänglig grafiskt! /Anni
SvaraRaderatack för synpunkterna, du har nog rätt :)
SvaraRaderaHerre min gud, vad jag känner igen det här. När jag flyttade till Sverige och började i trean lågstadiet fick jag höra samma sak av mina lärare på kvartsamtalen : Jag tog för mycket plats, pratade för mycket, avbröt och framförallt var "näsvis". Vilket betydde att det inte gillades att jag ifrågasatte lärarna och vad de lärde ut. Tänka kritiskt och va nyfiken och delaktig var liksom inte okej när en var tjej. Jag upplevde att det var jättestor skillnad mellan Danmark och Sverige här, men det handlar antagligen om att min danska lärare var betydligt bättre än min snart-panchis-lärare i Västerås. Resultatet av kvartsamtalen och pikarna blev såklart att jag slutade prata och blev en tyst mus istället. Så himla typiskt.
SvaraRaderaBra blogginitiativ! Här ska följas.
Emma: Tack. Men åh, jag blir less. Jag hoppas (!!) att det kommer bli bättre i och med genusperspektivet på lärarutbildningen. Det måste ställas högre krav på lärarna. Det är ju i skolan (förskola, som grundskola och senare gymnasiet) som eleverna formas och utvecklas till INDIVIDER (inte till tjejer respektive killar) och det är så satans viktigt med genusmedvetna lärare.
SvaraRadera