"Kön" - en språklig konstruktion

"Det finns inte nödvändigtvis en koppling mellan ett genetiskt, hormonellt, genitalt och beteendemässigt kön. Detta trots att en mängd dåligt genomförd forskning har gjorts för att övertyga oss om att dessa storheter är nära relaterade till varandra, till och med att det skulle finnas orsakssamband mellan dem. Även utan denna ”vetenskapliga” uppbackning finns tyngden av de språkliga och sociala strukturerna, vilka organiseras på basis av idén o två motsatta kön. Följaktligen permanentas skillnad och motsats.

Barn är nödvändighet inblandade i att konstituera sig som könsbestämda varelser i det dagliga livet. Det sker när de lär sig språket och när de använder språket för att positionera sig som igenkännbara individer inom ramen för de rådande sociala strukturerna. När barn konstituerar sig, har jag argumenterat, gör de vad forskarna har tenderat att göra, nämligen utgår ifrån könsorganens utseende – om de etiketteras som manliga eller kvinnliga."


Citat ur boken: Hur flickor och pojkar gör kön (s.151-152) , Bronwyn Davies, 2003, Liber. (min styckindelning)

Natacha Peyre tycker till

Ibland kan det kännas befriande när människor går i exil, eller åtminstone befinner sig långt bort ifrån en själv. På gott och ont finns the internet, och därför kan sådana här åsikter spridas över gränserna och hamna i unga (kvinnliga) bloggläsares huvuden.

"Jag är lite gammeldax på det sättet, killar ska var gentlemen och betala notan, hålla upp dörren ta hand om sin kvinna helt enkelt. I Sverige klipper alla medelålders kvinnor sig i korthår börjar klä sig tantigare och slutar att vara sexiga helt enkelt. Män är män och gör man sig inte fin för sin kille så kommer han att söka sig till annat, så funkar människan."

Natacha, jag finner inga ord för hur sorglig jag tycker att du är.

En bild säger mer än tusen ord...

... och Nina Hemmingssons bilder säger ofta mer än så.

Det ständigt pågående könsSKAPANDET

Jag är av den tron att kön/genus är något som ständigt skapas och omskapas. Bronwyn Davies formulerar det hela fint i sin bok Hur flickor och pojkar gör kön (Liber):

En del av att vara en duglig medborgare, så som samhället för närvarande är organiserat, är förmågan att bestämma sitt ”rätt” kön i förhållande till andra, liksom att hjälpa andra med samma sak. Alla ”vet” att världen är uppdelad i män och kvinnor. Idén om att det finns två kön, och bara två, och att de är ömsesidigt uteslutande, varandras motsatser, sitter djupt i det västerländska tänkandet. /…/ Jag kommer dock att argumentera för att detta antagande är en följd av – såväl som ett underliggande antagande om – de sociala och språkliga strukturer som individer är omgivna av när de konstituerar sig som personer. Den mening som vi lägger in i att vara man eller kvinna vilar på antagandet om fysiologiska skillnader som är bipolära; det är den tron som finns i botten när en människa ska bygga upp sitt sociala jag. /…/ …barn lär sig anamma manlighet respektive kvinnlighet som om det vore en oföränderlig del av deras personliga och sociala jag. De lär sig detta genom att tillägna sig de diskursiva praktiker som pekar ut varje människa som antingen man eller kvinna. (s.9-10)

Vad innebär detta egentligen? Hur kan vi göra det möjligt och mer tillåtet att inta olika könspositioner? Varför vill vi så gärna dela upp människor i just två kön och kommer vi någonsin kunna bortgå från detta?