Det ständigt pågående könsSKAPANDET

Jag är av den tron att kön/genus är något som ständigt skapas och omskapas. Bronwyn Davies formulerar det hela fint i sin bok Hur flickor och pojkar gör kön (Liber):

En del av att vara en duglig medborgare, så som samhället för närvarande är organiserat, är förmågan att bestämma sitt ”rätt” kön i förhållande till andra, liksom att hjälpa andra med samma sak. Alla ”vet” att världen är uppdelad i män och kvinnor. Idén om att det finns två kön, och bara två, och att de är ömsesidigt uteslutande, varandras motsatser, sitter djupt i det västerländska tänkandet. /…/ Jag kommer dock att argumentera för att detta antagande är en följd av – såväl som ett underliggande antagande om – de sociala och språkliga strukturer som individer är omgivna av när de konstituerar sig som personer. Den mening som vi lägger in i att vara man eller kvinna vilar på antagandet om fysiologiska skillnader som är bipolära; det är den tron som finns i botten när en människa ska bygga upp sitt sociala jag. /…/ …barn lär sig anamma manlighet respektive kvinnlighet som om det vore en oföränderlig del av deras personliga och sociala jag. De lär sig detta genom att tillägna sig de diskursiva praktiker som pekar ut varje människa som antingen man eller kvinna. (s.9-10)

Vad innebär detta egentligen? Hur kan vi göra det möjligt och mer tillåtet att inta olika könspositioner? Varför vill vi så gärna dela upp människor i just två kön och kommer vi någonsin kunna bortgå från detta?